Dvärgbandmasken (Echinococcus multilocularis) har hittats vid obduktion av en räv skjuten i Uddevalla.

Det här är en läskigt otäck parasit och det riktigt farliga med Echinococcus multilocularis är att människor också kan smittas. Detta sker genom att man får i sig maskägg via bär, svamp eller grönsaker som blivit nedsmutsade av smittad rävträck. Maskägg kan också finnas i pälsen på en smittad hund.

Risken är alltså att vi nu genom att plocka bär och svamp kan få i oss en parasit som sedan lever inom oss och kanske tar upp till 15 år innan man upptäcker – och då kan det vara för sent!

Drabbade människor måste ofta genomgå levertransplantation och livslång behandling för att inte avlida av parasitinfektionen.

Och självklart gäller att ha sina husdjur under kontroll och se till att de är avmaskade ordentligt.

Fram tills nu har man i Sverige varit skonad från denna parasit och man har varnat såhär;

Om rävens dvärgbandmask fick tillfälle att spridas till Sverige och etablera sig i den svenska rävstammen skulle det kunna leda till allvarliga inskränkningar i friluftslivet och negativt påverka vår vana att plocka och äta bär, svamp och att äta färska grönsaker som odlats på friland.

Och nu är den alltså tyvärr här!

Lejonhuvad kanin är den nyaste dvärgkaninrasen som förekommer i Sverige. Den kom till Finland på slutet av 1980-talet, och blev godkänd i Nordisk standard 1 oktober 2003. I Sverige sägs det att rasen kom in ungefär 1996 och då från Tyskland.

Kaninen ser ut att ha en lejonman runt huvudet, därav namnet. Långhårig päls ska finnas på kinderna, pannan, nacken och bröstet, övrig päls ska vara av normal längd.  Pälslängden på själva lejonmanen ska vara 5-8 cm.

Rasen är godkänd i samtliga färger. En lejonhuvad kanin väger 1,3 – 1,9 kg.

Här är en av mina avelshonor som jag köpt in. Färgen är Zobel Siames blå.
En del kallar dessa kaniner för Löwen. Det är det tyska namnet och ska inte användas här längre. Vissa säger också ”Lejonkanin” och det är inte heller korrekt att säga.
Och när folk idag pratar om Löwen och Lejonkaniner så rör det sig tyvärr oftast om blandraskaniner med mer eller mindre pälsman runt huvudet. Det finns också några varianter som kallas Teddy och Mini-Löwen osv, detta är sorter som inte är godkända enligt någon standard. En Teddy är otroligt fluffig och ser ut som en dunboll…

För den som gillar Teddykaniner så finns det faktiskt en Teddyklubb där man har som mål att avla och få rasen godkänd enligt standarden!
Lionhead är det engelska namnet och på norska heter de Løvehode… I USA är rasen ännu inte godkänd då man fortfarande har flera arbetsstandarder som olika uppfödare avlar efter.

Här är lite mer allmän information om kaniner;

 Kaninböcker:

Det finns en hel del kaninböcker att köpa. Här är några exempel: (Klicka på bilden så kan du läsa mer om respektive bok)

Sen finns det såklart en hel del bra information att hitta på Internet om kaniner, men framförallt finns det ett ställe jag rekommenderar och det är Kanin-Net!

På Kanin-Net kan man lätt finna all information man kan tänka sig, om våra tamkaniner.

Kanin-Net har funnits sedan 1997 och är utan jämförelse det största och bästa stället på Internet för dig som älskar kaniner av alla typer och slag! Massor av information om olika raser, skötsel, burar, utställningar, kaninhoppning, avel och bilder, m.m.

Och Forumet, med mer än 1500 registrerade medlemmar, ger dig möjlighet att komma i kontakt med andra uppfödare och intresserade och du kan få svar på alla frågor som rör kaniner.

Det finns även ett till bra forum för alla som gillar kaniner och det heter Kanin i Fokus.

Om man vill ställa ut sina kaniner och ha kaniner med stamtavla så måste man vara med i Sveriges Kaninavelsföreningars Riksförbund och där kan man också hitta massor av nytttig information rörande kaniner.

En viktig sak att tänka på för den som är intresserad av att köpa kanin med stamtavla är att från den första januari 2009 så är det endast veterinärer som får öronmärka kaniner och att om du köper en kanin av en seriös uppfödare så ska det medfölja ett intyg från veterinär att kaninen är märkt enligt gällande djurskyddsbestämmelser.

Likaså får man räkna med att det kommer att bli dyrare att köpa en rasren kanin med stamtavla från år 2009, då det kostar några hundra när veterinären öronmärker djuren.

De här kaninerna har jag tänkt behålla och avla vidare på, så de är tyvärr inte till salu.

Det har redan gått sju månader sedan jag bestämde mig för att det var dags att skaffa kaniner igen och jag kan inte påstå att jag kommit så värst långt i planeringen sen dess…

Jag har fortfarande inte bestämt mig helt ännu för vilken ras jag ska välja, tycker det är två ganska coola raser jag fastnat för. Men om jag var tvungen att välja just nu så ligger nog Lejonhuvudskanin bäst till!

Har hört en del om att Jamora ska vara lite mer svårskött vad gäller pälsen? En del säger att de är som Angorakaniner och andra har sagt annat…?

Jag har iallafall påbörjat skisser och beräkningar för kaninbursbygget. Jag har en hel del spillvirke som jag i första hand tänkt använda till de riktiga burarna och sommarburar för bete är ju mest bestående av nät, så de är ganska lättbyggda.

Det finns många hemsidor och bloggar osv om kaniner och man kan bli sittandes i timmar och läsa och titta på bilder ibland. En sajt jag tittat en del på nu senast är http://kanin.ifokus.se/ som jag tycker är ganska kul.

Böcker och litteratur om Kaniner finns det ju också ganska mycket av. Kaniner är ju populära husdjur och den ena boken är väl den andre ganska lik. Vill man skaffa sig lite grunder i kaninskötsel så kan det vara bra att läsa en bok, även om det såklart går att hitta det mesta på nätet. Nedanstående bok är en billig men bra grundbok för den som är intresserade av kaniner;

Kaniner : lyckliga och friska

Om du har hittat någon kaninbok som du tycker är extra bra (eller dålig) så skriv gärna en kommentar här i bloggen!

Jag lovar att återkomma med mer rapporter snart om hur det går med mina kaninplaner. Förhoppningsvis även en hel del bilder på både burbyggen och kaniner så småningom.

Ändå är det många som uppfattar djur som grymma. Framförallt då rovdjur då dessa är lite mer dramatiska och spektakulära i sitt födointag. Blod och våldsamhet ses som lika med grymhet.

Att hålla vilda djur i fångenskap kan väl i sig ses som en ganska grym handling och på många djurparker så är djurens förhållanden inte särskilt trevliga med allt för små utrymmen och usla levnadsförhållanden.

På alla djurparker så matas djuren (förhoppningsvis) med mat som är tillräckligt näringsrik att djuret ska kunna leva och ”må bra”. Men det är oftast svårt att låta rovdjur få utlopp för sina naturliga instinkter att jaga sin föda.

Ett lejon får t.ex oftast äta slaktat och tillskuret kött av en gris, get eller en ko, istället för att själv jaga upp, döda och stycka en gnu eller nåt sånt… Det sistnämnda skulle vara tämligen opraktiskt att hantera för de flesta djurparker.

Men detta innebär också ett problem för många rovdjur som sakta men säkert får sina naturliga instinkter utplånade och därmed tappar livsgnista och långsamt tynar bort bakom gallren i sina burar.

Att stimulera djurens naturliga jaktinstinkter är därför något som många djurparker försöker med, på mer eller mindre fantasifulla och lyckade sätt. Det största problemet de har är att allmänheten inte får ta anstöt och bli upprörda eller anse att det är några djur som utsätts för ”grymhet”. Att släppa in levande djur som föda till andra djur uppfattas av många människor som djurplågeri och grymhet. Att sådant sker omkring oss i naturen hela tiden är det ju ingen som kan förhindra, men på djurparkerna är det ju vi människor som styr och kontrollerar.

Om jag sitter hemma och tittar på naturprogram så visas ofta hur rovdjur jagar, dödar och äter upp andra djur. En del blundar och byter kanal och andra tittar vidare. Själv skulle jag inte vilja vara det djur som blir jagat och ihjälbitet, men jag anser inte att lejon därmed är grymma. Om de på en djurpark skulle förekomma jakt, dödande och ätande av levande djur skulle jag på samma sätt kunna observera detta utan att bli upprörd.

Men det är ju skillnad med våra små barn. De lever ju i en skyddad värld och tror att alla djur är snälla och kompisar med varandra. (Om de inte har korkade föräldrar som skrämmer upp dem med att vargar och björnar är farliga monster såklart…)

Att förklara för ett litet barn vad som är naturligt eller inte kan vara mycket svårt och med tanke på den ”skyddade” världsbild vi försöker hålla oss till så skulle säkert våra barn skrika i högan sky och bryta ihop helt om de såg en räv jaga och döda en hare eller nåt sånt…

I Kina har man antagligen inte samma uppfattning om detta då man tydligen kan få se att rovdjuren på djurparker som får döda och äta upp levande djur i form av getter, hönor osv. Man kan till och med själv köpa sig en levande get inne på djurparken och få slänga in den till lejonen som då självklart blir glada och geten möter sitt öde relativt omgående.

Självklart är protesterna från oss som lever i den ”skyddade världen” många och högljudda. Grymhet, stackars barn osv…

Men är det grymhet eller är det naturligt? Vart går gränsen och vad är syftet? Om djurparken vill stimulera sina rovdjur och låta dem få fortsätta vara lejon och visa människor hur lejon beter sig så är det ju inte särskilt grymt…? Om barnen från början lärt sig att lejon äter andra djur och att de inte har gevär och kniv och gaffel när de dödar och äter så bör väl inte barnen bli särskilt chockade heller…? Är det getterna som behandlas grymt? De möter ofta sitt öde på liknande sätt, fast det är en människa som skär halsen av dem istället. Kanske till och med som offergåva i någon religiös ritual… Det känns grymmare isåfall.

Nä grymmast är det nog för de djurparksbesökare som kommer från ”västvärlden” som i Kina plötsligt får se en bild av verkligheten vi inte gärna vill se. Jag skulle nog själv få ett hysteriskt gråtande barn att ta hand om ifall jag var där med min lille son och någon plötsligt hivade in en get som slits i stycken framför ögonen på en.

Det är sådana här bilder man borde visa alla redan i skolan så skulle pälsmodet totalt dö ut och många djur skulle slippa lidandet som intresset för pälsdjur innebär.

OBS Varning, det är avskyvärda och vidriga bilder!

http://www.all-creatures.org/anex/raccdog.html

Hjälp till att sprida detta så mycket du kan och gör världen medveten om grymheten bakom pälshandeln!

Vägra bära Päls!

Läs även mer här om handel med hund- och kattpäls.

http://www.animalprotection.se/index.php?id=92

Päls av hundar och katter

I Asien är det vanligt att katter och hundar slaktas för pälsproduktion. Det finns inga regler för hur slakten ska gå till och det är inte ovanligt att djuren flås levande, för att det ska gå fort och för att pälsen inte ska skadas. Deras päls/skinn märks sedan om och säljs i Europa till ovetande konsumenter. Som konsument är det omöjligt att veta vad skinn eller päls verkligen är gjort av eftersom den ofta är omärkt eller felmärkt.

Här är några exempel på vad skinn från katter och hundar har kallats för:

Hundpäls går bland annat under namnen Gae-wolf, Sobaki, Asian jackal, Gou-pee, Kou pi, Gubi, China wolf, Asian wolf, Pommern wolf, Loup d´Asie, Asiatic raccoon dog, Corsac fox, Dogues du Chine.

Hundskinn kan heta Special skin, Lamb skin, Mountain goat skin, Sakhon, Nakhon lamb skin.

Kattpäls kan heta Housecat, Wild cat, Katzenfelle, Goyangi, Mountain cat eller Rabbit fur.

Eftersom namnen är helt påhittade kan även andra namn användas.

Animal Protection Network

Katten är vårt mest älskade sällskapsdjur. Ändå är det inte ovanligt att katter överges av ägare som ångrar sig eller ledsnar på dem. Oälskade katter som ofta går en plågsam död till mötes p g a svält, skada eller kyla.

Okastrerade katter lämnas vind för våg av ansvarslösa ägare. Förvildade förökar sig katterna okontrollerat och blir fler och fler… Samhället har ett växande kattproblem. Få hemlösa katter skulle överleva utan hjälpen från landets djurskyddsföreningar och djurhem.

Att katterna utan ägare och hem är en stor och ständigt växande skara är oacceptabelt. Djurskyddet vill ha till stånd en lagstiftning om obligatorisk märkning och registrering av Sveriges katter. På så sätt kan varje katt spåras till sin ägare.

Skriv på listan idag: http://kattkampanj.djurskyddet.se/
Djurskyddet: http://www.djurskyddet.se/

Själv är jag ingen kycklingätare direkt, jag brukar äta kycklingfilé men tycker resten bara är osmakligt att sitta och gnaga på. Senor, brosk, slamsor och skinn. Nä, jag är lite klen när det gäller sånt där. Så jag hade nog inte ens velat ha vingarna om det varit jag…

Men egentligen så borde alla som tycker det är osmakligt och äckligt att se ett grillat kycklinghuvud vara med och titta på hur det egentligen går till när dessa stackars kycklingar möter sitt öde i slakteriet! Då tvivlar jag på att särskilt många skulle äta kyckling överhuvudtaget…

Jag har besökt ett kycklingslakteri och sett hela processen och det var inte mysigt direkt…

Jag är inte särskilt lättäcklad för det mesta. Jag kan se detaljerade operationsscener visas på teve utan att titta bort och jag kan avskärma mig ganska väl och hålla mig lugn och till synes oberörd i många äckliga situationer. Men jag hade väldigt svårt att hålla god min inne i slaktfabriken. Många av de andra som var med vid studiebesöket kräktes eller sprang ut direkt. Vi var bara en handfull kvar som lyckades ta oss igenom hela ”turen”.

De allra flesta svor dyrt och heligt att de aldrig skulle äta en kyckling mer i sitt liv efter detta. Kanske det blev så också för en del, eller så förträngde man det med tiden och gav sig åter hän att gluffsa i sig grillad kyckling eller åtminstone hackad kycklingfile i en wok eller nåt…?

Själv har jag som sagt aldrig varit särskilt förtjust i kyckling men jag blev konstigt nog inte så värst mycket mer avskräckt efter studiebesöket på slakteriet. Jag tror att det framförallt berodde på att jag redan innan besöket var inställd på att det skulle vara en otäck plats där hemska scener utspelades. Vilket det alltså var!

Det är möjligt att det ser olika ut på olika slakterier, men jag skulle gissa att grundprincipen är densamma;

Kycklingarna kommer trångt lastade i lådor och ser inte särskilt glada ut då de är ihopträngda, rufsiga, skitiga och allmänt panikslagna. Lådorna ställs vid starten av den ”karuselltur” som nu skall följa.

En skyddsklädd gubbe står och plockar ut kycklingarna ur lådorna, hänger upp dem i fötterna i krokar i karusellen. De skriker och flaxar, försöker komma loss. Efter några meter så dyker linbanan ner och över en vattenfylld ”balja” så att deras huvuden doppas i vattnet. Vattnet är elektrifierat och då kycklingen kommer i kontakt med vattnet så får den en rejäl stöt som gör den medvetslös.

Efter elstöten hänger kycklingen stilla och vidare mot nästa ”station”. Det verkar ju vara ett ganska ”humant” sätt att bli nedsövd på, men det som man faktiskt kunde se var att ungefär var 10:e kyckling ”missade” det elektriska vattenbadet (eftersom de flaxade så mycket och ”duckade”) och därmed fortfarande var vid fullt medvetande då de anlände till nästa anhalt som var den ”sågklinga” som på ett nafs sågade av huvudet på den slappt nedhängande och bedövade kycklingen.

När huvudet föll av så dog självklart kycklingen och alla som sett vad som händer när en kyckling dör vet att det nu blir ett jäkla flaxande och ryckande i den döda kroppen. (Och ja, det är alltså ingen myt att höns och kycklingar kan springa iväg, flyga upp i träd osv efter att ha blivit nackade…).

De stackare som missat sitt elektriska vattenbad blev oftast dödade av sågklingan de också, men inte alla! Några duckade även denna behandling och andra fick väl bara halva huvudet avsågat istället för hela osv… Men några var alltså fortfarande vid liv när det sen rullade vidare in till att bli doppade helt i kokande vatten (för att fjädrarna ska lossna lättare) och sen in i plockningsmaskinen som sliter av alla fjädrarna från kroppen.

Troligtvis fanns det även några som levde efter den omilda behandlingen för att sen äntligen dra sin sista suck i styckningsmaskinen, där deras vingar klipptes av liksom benen, samt att hals och inälvor dras ur kroppen osv…

Det är alltså inte så konstigt eller ovanligt att det kommer med något huvud in längre in i systemet och kan hamna bland vingar osv. Det som är lite konstigt i det här fallet är ju att man sen granskar och sorterar bort saker som inte bör vara kvar när sedan delarna rullar ut på löpande band för att slutligen packeteras.

Detta granskande och sorterande sköts av människor som utför detta manuellt och här kan ju någon råkat ha nyst eller stått och drömt om den nya plasmateve han vill ha till julklapp och det lilla huvudet slunkit osett förbi och hamnat i lådan med vingar som sedan grillats och packats in och skickats ut till butikerna…

Frågan är väl om inte kycklinghuvuden och annat slakteriavfall istället skulle användas till att göra chicken nuggets eller nåt annat kul som totalt döljer vad som döljs däri? Yummy… eller kanske inte?

Annars är det sagt att kattungar äldre än 8 veckor ska avlivas med narkos och det stod inte i artikeln om hur gamla just dessa kattungar var.

Men om man ska vara lite objektiv så kan man ju tycka att varför ska små kattungar få dö ”behagligt” när andra husdjur får uppleva mycket brutalare sätt att avsluta sina liv på…?

Och ingen jägare skjuter ju älgar med sömnpilar i sina bössor, utan där är det bara ”pang på rödbetan”. Kor och grisar tar man väl ihjäl med ”slaktmask” (ungefär som att slå in en spik i hjärnan)… Höns hänger man upp i fötterna i krokar som åker runt på en linbana och i bästa fall får de en elektrisk stöt som bedövar dem innan deras huvuden rivs av från kroppen.

Men man tycks alltså dra gränsen vid ”sällskapsdjur” om man ska få somna in då man ska dö. Men vissa djur är ju både husdjur och sällskapsdjur, t.ex kaniner. Vissa åker in och betalar hundratals kronor per spruta för att avliva sina sjuka kaniner medans grannen slår en påk i skallen på sina…

Men spelar det egentligen någon roll hur man dör på för sätt om man inte är medveten om att man ska dö? Så länge det är snabbt och ”smärtfritt” så har jag svårt att se att det är bättre att dö för en spruta hos veterinären än att t.ex få en kula i huvudet?

Den stora grejen med detta är väl empati och hur den som utför ”dådet” är som person. Många ”normala” människor har nog svårt att t.ex ta en spade och hugga av huvudet på en liten söt kattunge med. Att ge en spruta eller ett piller som gör att katten slaggar in för evigt känns mindre ”mordiskt” och framförallt ser det ju ”trevligare” ut. Men för vissa personer spelar detta säkert ingen roll alls om man slår ihjäl en fluga eller en katt.

Men i just det här fallet med kattungarna som poliserna hackade upp och slängde i skogen så hade man väl kunnat sköta det på ett mer diskret sätt? Att det finns ”tuffa” poliser som utan problem kan smacka ihjäl några små söta kattungar har jag inte alls svårt att föreställa mig, men att sen dumpa kropparna i skogen så att de hittas av barn och andra känns ju synnerligen korkat och osmidigt.

Nä, det här med döden kan vara svårt. Jag vet veterinärer som fått avsluta sina karriärer då de inte längre klarat av att dagligen ta livet av ibland helt friska husdjur som bara är oönskade. Trots att djuret fått somna in under narkos.

Det här med ”personlig anknytning” till ett djur har ju också stor betydelse för hur man kan klara av att ta livet av det. Många barn till bönder har gråtit floder då deras ”favoritgris” fått besöka slaktaren och sen hamnat på julbordet för att ätas upp. Bönder brukar försöka att låta bli att knyta an till sina djur på en personlig nivå för att undvika känslomässiga problem med att driva och hålla djur för slakt.

Jag antar att jägare nuförtiden går till veterinären och tar bort sina hundar? Förr satte man ett skott i huvudet på dem, men då vissa hade så starka personliga band till sina hundar så lät man istället en jaktkamrat ta med sig hunden på ”den sista promenaden”, man kunde alltså utan problem skjuta ihjäl en hund, bara det inte var ens egen…

Men sen verkade det som att dessa raser började ses som mer accepterade och ”rumsrena” och även om det inte alltför sällan larmades om angrepp och tragedier där dessa hundraser var inblandade, så tycktes dess popularitet ändå öka.

Det finns ett antal raser som jag fortfarande inte anser vara lämpliga att ha som familjehundar. Visst kan även en vanlig Schäfer eller Tax få för sig att bita och skada människor, men det är procentuellt sätt oerhört liten risk att det händer. Raser som generellt anses klassas som kamphundar är idag följande;

• Amerikansk pitbullterrier
• American staffordshire terrier
• Bullterrier
• Staffordshire Bullterrier
• Mastiff
• Dogo Argentino
• Fila brasileiro
• Tosa

Dessvärre sker fortfarande oerhörda tragedier i princip dagligen där människor blir skadade eller till och med dödade, men intresset i massmedia börjar svalna.