Men uppenbarligen är det möjligt, åtminstone i Rumänien, där Rifca Stanescu blev mamma redan som 12 åring och att sedan hennes dotter, Maria, själv lyckas föda sitt barn redan vid 11 års ålder!

Det som känns helt overkligt är ju att det tycks vara både naturligt och accepterat av deras familj och omgivning?

Nu vet jag ju inte hur gamla de här människorna blir, men de lär ju kunna ha helt absurda släktförhållanden när de är gamla och sitter typ med sitt barnbarns, barnbarns, barnbarns barnbarn i knät och ser tillbaka på sitt  55-åriga liv…

Så det är hög tid att sätta stopp för detta innan det är helt försent. Vi kan inte göra mycket åt vädret, men då vi lever i ett kallt land så måste det vara prioriterat att se till att folk kan leva och bo med skäliga kostnader för uppvärmning!

http://www.expressen.se/nyheter/1.2308000/olofssons-rad-om-el-ar-provocerande

http://aftonbladet.se/nyheter/article8474263.ab

Såg ni programmet?

Självklart förstår jag att man vill göra ”bra TV” och att man måste välja ut något enstaka för att det ska rymmas inom programtiden på en timme. Men jag blir ändå lite förvånad när man väljer att göra vad jag kallar för en ”selektiv härstamning” eller ”bästa möjliga ursprungsmetoden”…

Jag ska förklara med ett exempel vad jag menar med detta;

Låt oss anta att vi letar fram en persons anor för 5 generationer bakåt. Under normala fall hittar vi då 62 anor. Dvs 62 personer som hela vår existens är beroende av.

Enligt mitt sätt att se det är ingen enskild person av dessa 62 mer ”värd” än någon annan.

Möjligen finns det en lite starkare relation till den del av dessa 62 personer som man ärvt sitt efternamn av, det man kallar släktnamn. Man är släkt med alla 62 personerna, men man tillhör den släkt som delar ens släktnamn. Vanligast är ju att släktnamnet nedärvts via sin pappa, men undantag finns såklart.

Utifrån Släktnamns-perspektivet kan man då möjligen säga att ”Min släkt ”Marklund” (eller vad man nu har för släktnamn) har sitt ursprung från vissa enskilda personer bland anorna.

Men att gå igenom de 62 personerna för att hitta någon individ som utmärker sig och sen hävda att det är just den personen som man härstammar ifrån och har sitt ursprung i, det är att göra en selektiv härstamning.

Man kan möjligen tycka att en bonde med namnet Andersson var trist och tråkig om man jämför honom med en hammarsmed från Tyskland med namnet Weissmann eller liknande…

Men att totalt räkna ut bonden och framhäva att man härstammar från smeden är ju orättvist mot sina anor som alla varit lika viktiga för din existens.

Att leta ”fina anor” är ganska vanligt, men ger ju en ganska skev bild av ens egentliga ursprung om man sen enbart fokuserar på dessa. Däremot är det ju inget som hindrar en för att tycka att det kanske är extra spännande att hitta lite udda figurer bland anorna. Men sitt ursprung har man ju från dem allihopa.

Sen gör man ju saker och ting lite extra krångliga i tv-programmet, antagligen också för att det gör sig bättre på tv när man sitter och bläddrar i gamla luntor som vanligt folk inte ens får titta på och än mindre sitta och bläddra i.

Det viktigaste materialet finns ju digitaliserat och är åtkomligt från datorn i hemmet (inte gratis förstås). Flertalet av de uppgifter man letade fram i programmet under möda och stort besvär hade tagit mig max en timme att ta fram.

Anlita en duktig släktforskare om du är intresserad och nyfiken på dina anor och din släkt. Jag arbetar som professionell släktforskare och du kan hitta mer information om hur jag kan hjälpa dig med din släktforskning på hemsidan; Anverket.se

Förhoppningsvis kommer alla inblandade i olyckan att klara sig, men många kommer säkert aldrig mer att lita på att en karusell eller berg-och-dalbana är säker.

Mest orolig ska man kanske vara för alla de provisoriska nöjesfält som slås upp på marknader och liknande. Visserligen kanske de inte är lika avancerade och stora som de attraktioner som finns på permanenta nöjesfält, men ibland ser man ju ändå attraktioner som ser rent livsfarliga ut.

En kompis sa dock till mig för länge sen att de attraktioner som åker runt på marknader är de säkraste eftersom de ses över varje gång de sätts upp och tas ner, medans de permanenta attraktionerna får översyn på intervall och det kunde gå lång tid mellan gångerna… Kanske är det så?

Själv är jag inte särskilt förtjust i karuseller och annat utav andra skäl, jag blir mest illamående och tycker mest det är ett stort slöseri med pengar.

Det är inte längre bara skådisar och andra kändisar som inte klarar av att åldras naturligt längre och massor av kvinnor anser att storleken på sina bröst är viktigare än sin mentala kapacitet. Att träna och äta sig sund och smal är jobbigt och varför anstränga sig när man kan åka in och fettsuga sig istället?

Plastikkirurger världen över jublar och vältrar sig i stålar, deras framtidsutsiker är ju lysande; Varteftersom fler opererar sig så rullar snöbollen vidare… Och eftersom man bara skär och ändrar i köttet på folk, så ändras ju inte deras DNA och de opererades barn blir ju också ”fula” och kommer att behöva åtgärdas och justeras inom kort.

Att barn blir påverkade av i princip allt som sker i deras omgivning är ju inte heller någon nyhet. Om man som förälder går och skönhetsopererar sig så har man ju direkt visat att det är inte bara acceptabelt, utan även önskvärt.

Nu har man även börjat skriva böcker till barn som förklarar varför man bör operera sig och vad fin man blir av det…

”My beautiful mommy ” är en bok som nu är på väg ut på hyllorna i USA. Boken vänder sig till barn mellan 4-7 år och berättar varför mamman förstorar brösten, fettsuger magen mm.

Bra eller dåligt? Personligen anser jag att var och en får göra vad man själv vill med sin kropp, men också att man ska förstå att ens barn självklart påverkas av dessa falska ideal och högst troligt själva lägger sig under kniven så fort de får möjlighet.

Och till er som vill bli försörjda av era barn på ålderns höst bör självklart påverka dem att bli plastikkirurger, det är där stålarna kommer finnas lång tid framöver…

Vad får oss att intressera oss så mycket för vad andra heter? Jag har skrivit nu ett antal inlägg i ämnet rörande just namn och namnskick och intresset tycks vara stort inte bara hos föräldrar som letar efter lämpliga namnförslag till det barn de väntar på, utan det tycks vara ett allmänt intresse för detta med namn.

Personligen tror jag att många fascineras av detta med unika och ovanliga namn på ett skräckblandat sätt… Man tycker det är coolt och fint men sen när det kommer till kritan så blir det ett namn på topp-10 listan ändå. Rädslan att avvika är ofta större än lockelsen att utmärka sig?

Läs gärna mina tidigare inlägg om namn;

Nya namn man kan heta eller inte

Vad ska barnen heta – 1200 namnförslag

Att heta något som ingen annan heter

Under tiden den stackars lilla ungen satt där i sin egen avföring, hungrig och ensam så ägnade sig föräldrarna åt att slappa, äta, spela dataspel och kolla på video… – rummet intill!

Slutligen dog lille Benjamin av svält och vanvård. Nu har föräldrarna häktats och mammans treåriga dotter har nu omhändertagits och kommer förhoppningsvis att slippa vara med om samma sak…

Vad kan få människor och framförallt föräldrar att göra såhär? Det måste väl vara droger eller något sånt som får folk att helt tappa alla instinkter och vett?

Fyfan och usch!

Han gillar pannkakor bäst av allt (som hans mamma steker). Sen kommer nog fiskbullar högt på favoritmatslistan. Även lasagne slinker ner ganska lätt och en och annan varmkorv.

I övrigt äter han nästan allt, även om det kanske inte är så populärt. Däremot är han urusel på att äta grönsaker…

Därför var det iallafall skönt att läsa att det är rätt strategi att fortsätta att sätta fram grönsaker på bordet varje dag, vilket vi gör. Dessutom äter både jag och hans mamma ganska mycket grönsaker och borde därmed vara bra förebilder som föregår med gott exempel. Bara att hoppas att hans intresse för grönsaker vaknar så småningom.

Tydligen är det vanligt att föräldrar slutar att ge barnen grönsaker eftersom de inte vill ha det och sen blir det kanske lätt så att det blir väldigt svårt att få barnen att någonsin äta dem.

Blodpudding ska jag försöka köra oftare, eftersom han faktiskt gillar det ganska bra. Själv tycker jag också blodpudding är helt okej, men av någon anledning äter jag det inte så ofta sen man blev vuxen…

Ja det här finns det ju faktiskt en del åsikter och teorier om… Jag har hört att det finns biologiska orsaker till att det faktiskt kan stämma att just farmödrar aldrig blir riktigt lika bundis med sina barnbarn som mormödrarna kan bli.

Men det kan ju också vara tvärtom ibland att en farmor är betydligt mer på hugget om det kanske är hennes enda barnbarn jämfört med en mormor som kanske har en hel kull med barnbarn att pyssla om… Så i första hand är det nog väldigt individuellt och personligt hur nära band man knyter med sina barnbarn.

Den biologiska orsaken ska visst vara att man undermedvetet och instinktivt knyter an närmare och hårdare med personer av ”sitt eget kött och blod”. En mamma är enligt denna hypotes 100 % säker på att hon är mamma till sitt barn, medans en pappa aldrig kan vara helt säker (om man nu inte tar dna-test som bevisar det såklart…) på att han är pappa till sitt barn.

I och med detta så finns det alltså ett inbyggt tvivel eller risk att pappan inte är pappa till barnet och han skulle därmed inte bli lika fäst vid barnet som mamman blir. Följdaktligen så är en mormor 100 % säker att barnbarnet är hennes barnbarn, medans en farmor alltså har en inbyggd biologisk osäkerhet som gör att hon hamnar lite på efterkälken.

En farfar hamnar ju med detta resonemang mest distanserat från sina barnbarn eftersom han dels inte är säker på att han är far till sin egen son och dessutom inte är säker på att sonen är far till sitt barn osv…

Sen har vi ju det där kanske mer självklara kopplingen att det är mamman till barnet som i de flesta fall tar största ansvaret och sköter om det mer intensivt. Och då det är mer troligt att en kvinna har bättre relation till sin egen mamma än sin svärmor, faller det sig ganska naturligt att mormor blir mer involverad på ett tidigt stadium.

Avslutningsvis ett litet boktips för alla far- och morföräldrar;

Barnbarnsboken : för mor- och farföräldrar

För egen del har min morfar och mormor varit oerhört viktiga personer i mitt liv och jag har så otroligt mycket positiva och fina minnen av dem. Och jag hade även förmånen att få ha dem med mig ganska länge i livet, ganska långt upp i vuxen ålder.

Det finns dock många som aldrig får chansen att växa upp med far- och morföräldrar i sin närhet. Ibland är de döda och ibland är de frånvarande av andra orsaker. Idag är det vanligare att man flyttar och lever längre ifrån varandra och dessutom tror jag att skilsmässor och mer komplexa familjesituationer ibland gör att kontakten inte alltid är problemfri.

Nu när man har egna barn så inser man att kontakten med sina egna föräldrar är viktig för att ens barn ska kunna glädjas åt sina far- och morföräldrar. Lyckligtvis har jag bra kontakt och relation till mina föräldrar, men man hör ju talas om många som ”klippt banden” och inte vill ha kontakt med sina föräldrar.

Min egen pappa till exempel har aldrig träffat sina farföräldrar, de var döda långt innan han var född. Hans morfar var det ingen som visste vem det var och hans mormor tror han sig ha träffat vid ett tillfälle, då han var 6-7 år gammal… Kanske den bakgrunden förklarar något att jag sen inte hade någon särskilt bra relation till hans föräldrar? Min farfar har jag endast några otydliga minnesfragment av och min farmor om möjligt ännu mindre… Farmor dog när jag var 10 år och jag vet inte om jag ens träffat henne 10 gånger. Farfar minns jag mest av då jag träffade honom på sjukhuset dagen innan han dog 1984.

Min morfar och mormor däremot var nästan konstant med mig i livet tills jag kom långt upp i tonåren och även efter det så umgicks vi och hade kontakt flera gånger i veckan. Min mormor dog i augusti 2005 (90 år gammal) och hann faktiskt även få träffa och krama om min lille son innan hon dog. Faktum är att jag tror att hon efter det besöket kände att hon fått uppleva och ”bocka av” något hon drömt om ända sen jag föddes, att se mig som förälder… En dryg månad senare så dog hon och min sista far- och morförälder var därmed borta…

Nu hoppas jag att min son under många år får skapa sina egna minnen med sina mor- och farföräldrar. Han är väldigt förtjust i dem allihopa och tjatar ofta om att han vill åka och hälsa på eller undrar om de ska hälsa på honom. Så visst är banden starka!

Jag avslutar med ett litet boktips:

Barns tankar om mormor och morfar, farmor och farfar