Barnbarnskampen
Är det bättre att vara mormor än att vara farmor?
Ja det här finns det ju faktiskt en del åsikter och teorier om… Jag har hört att det finns biologiska orsaker till att det faktiskt kan stämma att just farmödrar aldrig blir riktigt lika bundis med sina barnbarn som mormödrarna kan bli.
Men det kan ju också vara tvärtom ibland att en farmor är betydligt mer på hugget om det kanske är hennes enda barnbarn jämfört med en mormor som kanske har en hel kull med barnbarn att pyssla om… Så i första hand är det nog väldigt individuellt och personligt hur nära band man knyter med sina barnbarn.
Den biologiska orsaken ska visst vara att man undermedvetet och instinktivt knyter an närmare och hårdare med personer av ”sitt eget kött och blod”. En mamma är enligt denna hypotes 100 % säker på att hon är mamma till sitt barn, medans en pappa aldrig kan vara helt säker (om man nu inte tar dna-test som bevisar det såklart…) på att han är pappa till sitt barn.
I och med detta så finns det alltså ett inbyggt tvivel eller risk att pappan inte är pappa till barnet och han skulle därmed inte bli lika fäst vid barnet som mamman blir. Följdaktligen så är en mormor 100 % säker att barnbarnet är hennes barnbarn, medans en farmor alltså har en inbyggd biologisk osäkerhet som gör att hon hamnar lite på efterkälken.
En farfar hamnar ju med detta resonemang mest distanserat från sina barnbarn eftersom han dels inte är säker på att han är far till sin egen son och dessutom inte är säker på att sonen är far till sitt barn osv…
Sen har vi ju det där kanske mer självklara kopplingen att det är mamman till barnet som i de flesta fall tar största ansvaret och sköter om det mer intensivt. Och då det är mer troligt att en kvinna har bättre relation till sin egen mamma än sin svärmor, faller det sig ganska naturligt att mormor blir mer involverad på ett tidigt stadium.
Avslutningsvis ett litet boktips för alla far- och morföräldrar;
Barnbarnsboken : för mor- och farföräldrar
Diskussion - Kommentera