Har du knäck i lurarna eller bomull i huvudet?
En liten 11 årig kille har varit halvdöv sen han var liten bebis och lidit ganska rejält av detta. Skolarbetet har blivit lidande och såklart är det ett socialt handikap att inte höra ordentligt.
Häromdagen så stod killen och spelade lite biljard och ”plopp” så ramlade nåt skit ut ur örat.
Det visade sig vara en avbruten örontops (bomullsbiten) som tydligen, utan att någon vetat om det, suttit där sedan han var 2 år. I samma ögonblick som skräpet ramlade ur örat så återfick han sin hörsel fullständigt!
Snacka om att man skulle bli förbannad på den eller de läkare man haft under åren som gått. Hur i helsike kan man missa en sån sak? Och hur tusan kan skräpet ha kunnat hålla sig kvar i 9 år i örat?
Pojken måste ju ha otroligt speciella örongångar för att detta ska vara möjligt och man undrar ju hur man kunnat undvika att tvätta bort skräpet ens av misstag?
Det är nästan så man undrar om det inte är lite fejkvarning på den här storyn?
Men annars är väl det där rådet som man kan få av läkare (men man aldrig bryr sig om) att man aldrig ska peta sig i öronen med något som är smalare än sin egen armbåge, kanske ett ganska gott råd?
Jag har själv haft problem med mina öron och vid ett tillfälle då jag låg på sjukhus delade jag rum med en kille som enligt egen utsago satt och tittade på teve i sin soffa samtidigt som han petade sitt öra med en tops. Plötsligt ringer det på dörren och när killen ska gå och öppna så ramlar han och slår då in hela topsen rakt in i örat! (ajajaj!) Något förvånad insåg han att han låg på golvet och inte klarade av att resa sig upp igen eftersom balansen var helt utslagen…
Tydligen lyckades dom redan på den tiden (detta var nog 15 år sen) att lappa ihop hela hans öra med alla smådetaljer som ingår så att det faktiskt sen både gick att höra och balansen blev normal igen, men han sa själv att han aldrig mer skulle peta sig i örat med en tops igen… 
Visst kan ungar hitta på konstiga saker. När jag var i 12-årsåldern skulle jag åka och bada en dag och min hulda mor sade åt mig att ta med fetvadd för att stoppa i öronen.
Fetvadd – bomull, tja det ser ju ungefär likadant ut resonerade jag förmodligen den dagen.
Framåt hösten släpade min mor iväg mig till husläkaren eftersom hon tyckte jag inte lyssnade på henne tillräckligt uppmärksamt. Och se! I hans mottagning, sex våningar ovanför Kungsgatan i Stockholm, lyckades han plocka ut två tussar av – gissa vad. Jag minns fortfarande att jag tyckte det lät som om spårvagnarna, som då fortfarande trafikerade Stockholm, körde rakt igenom rummet.