Trött på att vara trött
Konstant trött och konstant sjuk! Ungefär så kan man väl sammanfatta hur det är att vara småbarnsförälder…
Förr kunde man ibland ligga och sova till kl 10 och man blev sjuk 2-3 ggr om året. Men sen jag blev småbarnspappa för snart tre år sedan så har jag haft sovmorgon totalt kanske fem gånger och då gick jag upp kl 07.00 istället för kl 05.00… Och jag har kanske kännt mig riktigt frisk en 4-5 ggr de senaste två åren…
Så jag blir inte så förvånad när man läser att småbarnsföräldrar blir allt tröttare och risken att de bränner ut sig och hamnar i problem är uppenbara.
Det som är lite konstigt är att man ändå ofta känner sig väldigt ensam och unik som småbarnsförälder. Andra i ens omgivning tycks bara ha friska barn och de får sova mer än tillräckligt osv.
Så när man redan till sommaren haft 20 VAB-dagar och vet att hösten antagligen blir värre, så är det ibland att man frågar sig själv -”Why me?” och känner sig ganska uppgiven. Eller när man är inne på sin femte vecka med hosta och ont i halsen och man trött läser på skylten som sitter på dagisdörren att ”Nu är det dags för magsjuka – igen!” och vet vad man har att vänta inför helgen…
Men sen när man tror att man har nått botten så träffar man alltid någon annan småbarnsförälder som tycks ha det flera gånger värre än en själv och man börjar istället känna sig glad över att man bara har ett barn som ligger hemma med feber och förkylning istället för att ligga på barnsjukhuset med cancer eller något annat hemskt. Och även om man är konstant trött och sjuk, så är vi ju iallafall två vuxna som har ett barn att ta hand om till skillnad från den där ensamstående mamman som har tre småbarn på 1, 3 och 5 år hemma och själv har någon kronisk muskelsjukdom eller nåt sånt…
Tröttheten då, ja den vänjer man sig med. Att få sova max 4-5 timmar på en natt blir snart något man tycker känns helt naturligt och att sitta uppe på vardagsrumsgolvet kl 05.30 en söndagsmorgon och bygga med Lego är också något man inte ens reagerar över efter ett tag…
Men visst sliter det på kroppen och sinnet. Man tar sig igenom mycket av vardagen mest på rutin och vana och tiden tickar på. Arbete och andra intressen hamnar utanför fokus och man prioriterar överlevnad framför annat.
Det man kan bli avundsjuk på är de som har far- och morföräldrar som hjälper till med barnen. De som får s.k ”avlastning” och kan få sova ut nån dag i veckan och slippa vabba så att ens arbetsgivare ser en som en pest och plåga de helst skulle vilja ge foten om de bara fick.
Men trots allt elände och alla besvär så är det fortfarande inget jag ångrar och korkad som man är så skulle jag till och med kunna göra om allt igen om man får en unge till!
För jag trivs med att vara pappa och min lille son är det absolut bästa jag har och min stora stolthet i livet. Och det är väl egentligen det som är kontentan med hela historien; Trots trötthet och sjukdommar så är det absolut värt det! 