Prästerna tappar barn vid dopet!
Fortfarande döper många sina barn i kyrkan. Hela sex av tio barn blir idag fortfarande döpta och klassade som religiösa individer utan att själv ha fått välja om de vill eller ej…
Men folk börjar vakna upp och inse vad dopet står för egentligen och fler och fler inser då att det kanske är bättre om varje enskild individ själv får ta ställning till om man vill tillhöra den religiösa rörelsen.
40 procent av föräldrarna skippar idag dopet på sina barn och överlåter att barnet självt, då det kan ta egna beslut, får välja om det vill in i kyrkan eller ej.
Tidigare så blev ju alla barn som föddes automatiskt medlemmar i svenska kyrkan och man var tvungen att aktivt välja att begära urträde. Därför får man ju se det som ett stort framsteg att man nu aktivt får välja att bli medlem i kyrkan, även om det alltså fortfarande är föräldrarna som väljer in sitt lilla ovetande barn i kyrkans medlemsregister.
Av alla de jag pratat med som valt att döpa sina barn på senare tid så var det inte en enda av dem som är religiösa! Varför väljer man då att döpa sitt barn? – Tradition är svaret och ”att det hör väl till”…
Visst det är väl ingen större fara att bli klassad som religiös och man kan ju alltid välja att gå ur kyrkan senare. Men några föräldrar jag pratat med ångrar att de lät döpa sitt barn då det gick upp för dem vid själva dopet att det är en ytterst religiös rit och handling.
-”Jag kände mig som en riktig hycklare!” sa en kompis om hur han upplevt dopet av sitt barn. ”Att stå och lova trohet till gud och sånt när man inte är ett skit troende kändes inte rätt eller bra på något sätt och vi har därför valt att avstå att döpa vårt andra barn”, fortsatte han.
Jag har personligen blivit döpt då jag var i princip nyfödd, men jag har valt att aktivt avsluta mitt medlemskap i kyrkan då jag inte alls är religiös. När folk i min omgivning började tjata och fråga om när vi skulle döpa vår lilla son sa jag att han får döpa sig om han vill då han kan förstå innebörden och fatta egna beslut. För mig är dopet en mycket religiös handling och det håller nog även kyrkan med om. Jag var själv med på ett barndop för något år sedan när en kompis skulle låta döpa sitt barn. Jag var inte särskilt förtjust i att vara med då jag som sagt ser dopet som en religiös rit för alla inblandade. Men jag fick höra att det var inget man behövde bry sig om och att det inte alls var så farligt som jag trodde utan bara en ”kul grej”. När dopet väl satt igång insåg jag ju att jag hade haft rätt i mina misstankar. Böner, trohetseder till gud och andra religiösa löften skulle högt och tydligt förkunnas även av oss ”åskådare” till dopet. Jag led verkligen under hela processen, men jag ville inte skämma ut mig genom att gå därifrån så jag teg och bet ihop och låtsades väl se ut som jag både bad böner och lovade evig trohet till gud osv.
Så hädanefter så får man inte med mig på fler dop då det inte går att vara passiv åskådare heller. Det jag blev lite förvånad över var att inte prällen kollade upp att man verkligen var medlem av svenska kyrkan innan man ens blev insläppt?
Till sist så har jag ju fått en del kritik om att jag som låter mitt barn vara odöpt därmed skulle ha ett stackars barn som inte blivit ordentligt namngivet, men den gubben går jag inte på eftersom det faktiskt inte har med varandra att göra.
Dopet i kyrkan har aldrig varit ett namngivningsritual utan ett upptagande i den kristna gemenskapen. Namngivningen sker till folkbokföringen, som tidigare sköttes av det lokala pastorsämbetet men sedan den 1 juli 1991 hanteras av Skatteverket.
Tycker faktiskt det är förvånansvärt att det är så många som 65% som döper sina barn. Väntar själv barn men tanken på dop har aldrig föresvävat mig. Det är en förlegad tradition som i varje fall inte jag hjälper till att föra vidare.
Alla traditioner och riter bör ifrågasättas då och då och kanske emellanåt moderniseras. Nu är det väl iofs så med just dopet att vi inte står där och lovar att barnet skall vara kristet och tro på Gud. I barnets namn lovas inget förrän konfirmationen. Det är liksom det som den är till för. Det var man mycket noga med att poängtera på min konfirmation.
Upplevs dopet som något annat borde man nog ha snackat igenom saken lite bättre med prästen i förväg.
Det jag tycker är mest anmärkningsvärt är nog inte att 65% står där i kyrkan och lovar ditten och datten. Utan att de gör det och sedan går ut genom dörren och lallar på i livet ‘precis som vanligt’.
Man kan ha synpunkter på den svenska kyrkan (och många andra religioner också för den delen) men fasen vet om världen har blivit så mycket bättre av konsumtions- och materialistdyrkan. Bara annorlunda.
Men slentrianmässiga högtider i kyrkan som ingen tar till sig innebörden av? Nej tack.
Finns en skön scen ur filmen Adam och Eva på det temat.
Håller med Joakim, dopet innebär inte att man lovar något i barnets namn då konfirmationen finns av just denna anledning. Vissa anser att man genom att döpa sitt barn i kyrkan håller dörrarna öppna så att barnet själv kan välja. Det är väl också sant men man kan lika gärna välja genom att besluta om själva dopet själv när man är äldre – då håller man dessutom alla dörrar öppna för eventuella andra religioner och man är inte låst just till kristendomen.
Men att så många föräldrar verkligen står där i kyrkan och lovar att uppfostra sitt barn i guds tro är sjukt. Jag vet varför samhället blivit så dock. Det är nämligen precis samma förlegade tradition när man ska bekräfta att man är pappa till sitt barn om man inte är gift vid födseln. Då ska jag (pappan!) lova att jag är fader till barnet. Jag gjorde själv detta, för att inte skämma ut oss och för att förkorta processen. Men vad jag skulle velat säga till sos-tanten var ”Ja, jag är själv tillräckligt övertygad om att jag är pappan för att ta barnet till mig, men vem fan vet – fråga mamman istället om jag är pappan”.
Joakim: Jodå, världen hade varit mycket bättre utan religion. Inte särskilt många krig hade startats och allt skit om muhamedkarrikatyrer och annat idiotiskt hade vi sluppit.