Olycka, visst, men en olycka som lätt hade kunnat förhindras med ett litet litet uns sunt förnuft.

Vad gör du egentligen när du bevistar en nära väns begravning? Svär eller gråter?

Givetvis får vi hoppas att det var en olycka i den bemärkelsen att det inte var något planerat brott. Men jag tror att många skulle kalla det för just försumlighet att ta med en fyraåring för att titta över stupkanter. Framförallt om ungen ramlar ner som den nu ju gjorde i detta fallet.

Och varför kan man inte få bli förbannad över när det sker onödiga olyckor? Och detta var enligt min åsikt helt onödigt.

Du skrev ”Visst kan olyckor inträffa, det sker olyckor hela tiden”.

Just det. Och det är inget att bli förbannad över. Sker en olycka så blir jag ledsen. Varken du eller jag var där, när detta hände, skall inte döma någon utan överlåta det till den lokala polisen.

Du har rätt. Det är hemskt tragiskt när olyckor händer, men det är inget att bli förbannad över.

Jag har extremt svårt att tro att föräldrarna inte brydde sig om sitt barn. Det finns enklare sätt att ta kål på ett litet barn än att bemöda sig att åka till Grand Canyon.

I stället för att känna ilska för föräldrarna, så skall man känna medlidande med dom.

Precis som artikeln skrev, så sker det årligen dödsolyckor vid Grand Canyon, och jag antar att flertalet offer är vuxna, för annars hade vi läst om det här tidigare.

Och vem menar du skall hålla den vuxne i handen då?

Olycka är just vad det är.

Det kan vara en så enkel orsak som att det kliade i örat på föräldern som höll i barnet så han/hon släppte taget för bara en sekund. Det är inte försumlighet. Det är otur.

Har man barn så vet man förhoppningsvis någorlunda hur barn fungerar. Tror inte det är särskilt många föräldrar som skulle dra med sig sin fyraåring och låta dem kolla utför kanter på stup, åtminstone inte utan att man samtidigt håller i dem. Men tydligen finns det undantag…

Visst kan olyckor inträffa, det sker olyckor hela tiden. Att jämföra situationen med att låta dem flyga i ett flygplan är korkat. Att flyga är fortfarande ett av de säkraste färdsätt vi har idag.
Jag skulle snarare anse att den här situationen är jämförbar med att jag låter en fyraåring själv gå (eller cykla) på E4:an och säga åt det att ”håll dig nu på sidan här så att du inte blir överkörd”. Faktum är att en förälder som gjorde så skulle jag nog anse vara en mer omdömsfull förälder än en som låter sin fyraåring knata fram själv till kanten på Grand canyon. Visst kan barnet klara sig om man har tur, men riskerna överväger att det ska gå åt pipan.

Att låta sina barn ta risker i vardagen hör till livet och det normala. Men det ska vara risker relevanta till barnets ålder och utveckling. T.ex skulle mitt barn aldrig springa omkring med en hjälm på sig inomhus som det finns barn som gör. Risken att ramla och slå sig när man lär sig gå är något man får ta anser jag. Däremot skulle jag inte låta mitt lilla barn gå ner till sjön ensamt eller utan flytväst t.ex.

Martin:
De flesta föräldrar känner alltid en sorg och bestörtning när de ser att barn har skadats eller dött. Man kan relatera till hur man skulle känna om ens eget barn råkade ut för något och då ens barn är det som betyder mest för en här i livet så blir känslan intensiv. Sån är även jag.
Men jag vidhåller att jag i första hand blir förbannad när jag ser en sån här sak som är så uppenbart fel.

Dessutom tycker jag synd om bloggarens barn.
Det går att utläsa (indirekt) av den här bloggen att bloggarens barn inte kommer att få flyga förän han/hon är 18 år.

Flygplan störtar ibland – ni vet…

Jag antar att bloggarens barn tillåts andas – trots att vår luft innehåller skadliga partiklar. Märkligt.

Ju hårdare vi överbeskyddar våra barn, desto större blir fallet den dag barnet blir myndigt, och som en blixt från klar himmel helt plötsligt saknar skydd.

Och NEJ – jag har inga egna barn. Jag tycker det är för farligt att leva. Man dör faktiskt av det.