Håll ditt barn i handen för fan!
Blir så förbannad av att läsa om hur någon kan låta sitt 4 åriga barn springa och leka på kanten till Grand Canyon! Hur korkad får man vara? Tragiskt nog så ramlade den lilla flickan över kanten och föll 140 meter mot en säker död. 
Som småbarnsförälder kan jag bara undra hur i helsike man ens kan tänka tanken att besöka ett stup med ett litet barn springande omkring sig?
Om jag nu var så ”modig” att jag ens skulle vilja ta med mitt lilla barn till en sån plats så skulle jag banne mig ha haft honom kopplad och under ständig kontroll. Man kan ju inte ens gå på stan utan att hålla sitt barn i handen och under uppsikt för alla faror som bilar och annat innebär. Att då knata fram intill kanten på världens största stup och låta ungen få gå fram till kanten för att titta är ju helt befängt!
Själv står jag och känner mig orolig då min 2,5 åring klättrar på en liten kulle på tomten som han vill ”bestiga”. Den är 1,5 meter hög och med gräs nedanför, men jag oroar mig ändå och står på helspänn.
Nej, vissa aktiviteter och turistmål är nog INTE så lämpliga för små barn och jag hoppas verkligen att folk håller sina ungar i handen när det finns faror i närheten. Att se sitt lilla barn störta till marken utför ett 140 metes stup måste nog vara bland det värsta en förälder kan råka ut för. Usch!
Själv blir jag inte ett dugg förbannad. Jag blir ledsen.
Dessutom tycker jag synd om bloggarens barn.
Det går att utläsa (indirekt) av den här bloggen att bloggarens barn inte kommer att få flyga förän han/hon är 18 år.
Flygplan störtar ibland – ni vet…
Jag antar att bloggarens barn tillåts andas – trots att vår luft innehåller skadliga partiklar. Märkligt.
Ju hårdare vi överbeskyddar våra barn, desto större blir fallet den dag barnet blir myndigt, och som en blixt från klar himmel helt plötsligt saknar skydd.
Och NEJ – jag har inga egna barn. Jag tycker det är för farligt att leva. Man dör faktiskt av det.
Din faniga bloggkommentar tyder pa att du är synnerligen omogen! Den naturliga reaktionen är väl snarare att känna för den förälder som rakar ut för en sadan olycka.
Lasse:
Jag blir förbannad när jag ser att någon har slösat bort ett barns liv genom att vara korkad och inte ta hand om det.
Har man barn så vet man förhoppningsvis någorlunda hur barn fungerar. Tror inte det är särskilt många föräldrar som skulle dra med sig sin fyraåring och låta dem kolla utför kanter på stup, åtminstone inte utan att man samtidigt håller i dem. Men tydligen finns det undantag…
Visst kan olyckor inträffa, det sker olyckor hela tiden. Att jämföra situationen med att låta dem flyga i ett flygplan är korkat. Att flyga är fortfarande ett av de säkraste färdsätt vi har idag.
Jag skulle snarare anse att den här situationen är jämförbar med att jag låter en fyraåring själv gå (eller cykla) på E4:an och säga åt det att ”håll dig nu på sidan här så att du inte blir överkörd”. Faktum är att en förälder som gjorde så skulle jag nog anse vara en mer omdömsfull förälder än en som låter sin fyraåring knata fram själv till kanten på Grand canyon. Visst kan barnet klara sig om man har tur, men riskerna överväger att det ska gå åt pipan.
Att låta sina barn ta risker i vardagen hör till livet och det normala. Men det ska vara risker relevanta till barnets ålder och utveckling. T.ex skulle mitt barn aldrig springa omkring med en hjälm på sig inomhus som det finns barn som gör. Risken att ramla och slå sig när man lär sig gå är något man får ta anser jag. Däremot skulle jag inte låta mitt lilla barn gå ner till sjön ensamt eller utan flytväst t.ex.
Martin:
De flesta föräldrar känner alltid en sorg och bestörtning när de ser att barn har skadats eller dött. Man kan relatera till hur man skulle känna om ens eget barn råkade ut för något och då ens barn är det som betyder mest för en här i livet så blir känslan intensiv. Sån är även jag.
Men jag vidhåller att jag i första hand blir förbannad när jag ser en sån här sak som är så uppenbart fel.
Niklas ! Du säger det själv.
Du skrev ”Visst kan olyckor inträffa, det sker olyckor hela tiden”.
Just det. Och det är inget att bli förbannad över. Sker en olycka så blir jag ledsen. Varken du eller jag var där, när detta hände, skall inte döma någon utan överlåta det till den lokala polisen.
Du har rätt. Det är hemskt tragiskt när olyckor händer, men det är inget att bli förbannad över.
Jag har extremt svårt att tro att föräldrarna inte brydde sig om sitt barn. Det finns enklare sätt att ta kål på ett litet barn än att bemöda sig att åka till Grand Canyon.
I stället för att känna ilska för föräldrarna, så skall man känna medlidande med dom.
Precis som artikeln skrev, så sker det årligen dödsolyckor vid Grand Canyon, och jag antar att flertalet offer är vuxna, för annars hade vi läst om det här tidigare.
Och vem menar du skall hålla den vuxne i handen då?
Olycka är just vad det är.
Det kan vara en så enkel orsak som att det kliade i örat på föräldern som höll i barnet så han/hon släppte taget för bara en sekund. Det är inte försumlighet. Det är otur.
Lasse:
Det stämmer att jag inte var där och såg vad som hände. Jag reagerade bara på vad som står i artikeln. Kanske det var en öronkliare eller så, men det vet jag inget om.
Skillnaden mellan vuxna och barn är ju ganska stor, framförallt en vuxen och en fyraåring. En vuxen ska ju själv kunna bedömma risker och försöka undvika olyckor. Ett barn har inte den förmågan lika utvecklad och måste därför skyddas av sina föräldrar.
Om jag förstått saken rätt så är de flesta som dör vid Grand Canyon vuxet folk som hoppar eller vuxet folk som tror att de klarar av att klättra upp eller nerför stupen.
Givetvis får vi hoppas att det var en olycka i den bemärkelsen att det inte var något planerat brott. Men jag tror att många skulle kalla det för just försumlighet att ta med en fyraåring för att titta över stupkanter. Framförallt om ungen ramlar ner som den nu ju gjorde i detta fallet.
Och varför kan man inte få bli förbannad över när det sker onödiga olyckor? Och detta var enligt min åsikt helt onödigt.
Förbannad, d.v.s. ilska, är en känsla. Och när den tar överhanden över ledsenhet (sorg), så är det illa.
Vad gör du egentligen när du bevistar en nära väns begravning? Svär eller gråter?
Lasse:
Jag är i detta fall förbannad för att ett litet barns liv gick till spillo pga i mitt tycke försumlighet och vårdslöshet från föräldrarnas sida.
Hade jag kännt flickan hade jag med stor säkerhet även kännt djup sorg över förlusten och hade flickan dött på annat sätt hade jag säkert kännt mer medlidande med föräldrarna osv. Nu känner jag inte flickan eller föräldrarna och har reagerat på en tidningsartikel.
Huruvida jag skulle gråta, skratta eller svära på en väns begravning har inte ett smack med detta att göra…
Håller med Niklas, man blir förbannad över människors dumhet/oförsiktighet. Jag hade lätt inte släppt taget om lillens hand för att det ‘kliade på örat’. Tyvärr är ju hälften av befolkningen under medelbegåvning.
Olycka, visst, men en olycka som lätt hade kunnat förhindras med ett litet litet uns sunt förnuft.