När släkten dör ut.
Jag släktforskar på alla möjliga sätt… Bakåt, framåt och på bredden…
Det innebär att jag oftast försöker följa mina anors syskon och deras ättlingar framåt i tiden för att slutligen (om allt går som det ska) hamna i nutid.
Men inte alltför sällan så tar det slut! Långt innan nutid eller kanske rent av i nutid, men slut tar det iallafall. Dvs barnlöst, ogift osv. Inga mer ättlingar, finito, end of line…
I hundratals generationer har anorna slitit och kämpat med att föröka sig och få släkten att leva vidare och så helt plötsligt så blir det inget mer…. Snöpligt och nästan lite oförskämt mot ens anor kan man tycka…
Jag har dock full respekt för personer som väljer att inte skaffa barn av olika skäl. Det finns alldeles för många oönskade barn här i världen, men för de flesta finns nog driften där att föra sina gener vidare på något sätt?…
Sen har vi ju de där olycksamma som råkar ut för sjukdomar och olyckor med dödlig utgång som inte hinner skaffa sig några ättlingar…
Men kanske det är tur att alla inte får föröka sig, vi har ju redan en hel del folk på jordens yta… Skulle alla få till det så vore det kanske lite trångt?
Själv trodde jag nog ett bra tag att jag skulle tillhöra den barnlösa skaran, men lyckligtvis så hittade jag ”den rätta” och nuförtiden är man förälder och förhoppningsvis har man bidragit till släktens möjlighet till fortlevnad…
På senaste tiden har jag följt upp och spårat en hel del släkt som till sist visade sig vara ”ändhållplats” för släkten… Det känns lite trist när man följt deras ibland långa och mödosamma liv genom kyrkböckerna och slutligen hittar deras dödsnotis utan att där finns några ättlingar som tar vid…
