Släktforskning – Hur jag började
Ett av mina största intressen här i livet är släktforskning!
Egentligen började jag släktforska redan i början på 1980-talet då jag en kort period jobbade på SCB (Statistiska CentralByrån) och dess släktforskningsarkiv i Stockholm.
Jag hade som arbetsuppgift att hämta upp det material som besökande släktforskare beställde. På den tiden fanns det inte så mycket material på mikrokort ännu, så det var fortfarande en hel del tunga, dammiga böcker att släpa upp från källararkiven.
Jag hade då egentligen ingen tanke på att forska själv, men efter någon månad på jobbet så växte intresset fram. Kafferaster och spilltid hade man ju ibland och istället för att fika eller vila sig, så satte jag igång att leta upp mina närmaste anor i böckerna.
Jag hade god hjälp av mina medarbetare som ofta var erfarna och rutinerade, både vad gäller metodik och att tolka gammal skrivstil.
Sakta men säkert så lyckades jag samla på mig en del namn och årtal, nedskrivna på lösa papper och i block.
Efter några månader så var min tillfälliga tjänst på SCB slut och jag återgick istället till mina studier. Jag var vid detta tillfälle ungefär 17 år och släktforskningen blev det inte mycket tid över till tyvärr.
Åren gick och ibland så fick jag lust att sätta igång med släktforskning igen, men det blev aldrig något bra tillfälle.
Men i slutet av år 1999 så blev jag verkligt intresserad av att sätta igång med att forska. Problemet var bara att jag fortfarande inte hade tid att besöka vare sig bibliotek eller arkiv. Eftersom jag jobbar med datorer och Internet så blev det naturligt för mig att försöka hitta en fungerande metod på detta sätt.
Jag fann då att Internet var en ganska bra källa (vet inte om jag vill kalla det en ”guldgruva”, men nästan) för släktforskare. Samtidigt så skaffade jag mig en del böcker i ämnet och studerade dem intensivt.
Jag hade också oerhört stor hjälp av nättidningen Rötter som innehåller mycket information och gav massor av inspiration.
I början trodde jag nästan att jag skulle klara mig på att bara använda Internet, men efter ett tag insåg jag att det krävdes egna insatser i form av att gräva ner sig i kyrkböckerna ändå. Eftersom jag visste att jag inte skulle få tid att besöka arkiven (SCB, Arninge, Stadsarkivet, osv) i någon större utsträckning och att jag hade uppfattat det som att det i princip var omöjligt att kunna få något gjort genom att förlita mig på bibliotekens tillgång på mikrokortläsare, så köpte jag en egen mikrokortläsare!
Den gick på ca. fem tusen, hemkörd till dörren och det var det verkligen värt! Sen började jag beställa mikrokort från SVAR och kunde sätta igång på riktigt…
Givetvis så hade jag skaffat mig ett bra släktforskningsprogram för datorn som jag sen ägnade en hel del tid att försöka få ner de gamla sparade uppgifterna från min tid på SCB till.
Jag tycker att det program jag använder, som heter DISGEN, är ganska bra. Programmet köpte jag givetvis från föreningen DIS som jag tycker passar mig bra.
Efter ett tag så började forskningen växa… Jag ägnade ibland flera timmar om dagen (kvällar) åt att forska hemma vid min mikrokortläsare och materialet blev bara större och större.
Ganska snabbt, redan efter några månader beslöt jag mig för att ha mitt forskningsmaterial ute på Internet, tillgängligt för både inspektion, synpunkter, kritik och förslag. Och framförallt så ger det mig mängder av kontakter med nya okända släktingar och andra forskare! http://www.genealogiq.net/niklin/
Eftersom mina anor är ganska utspridda över landet, så blev det i slutänden en hel del mikrokort och det kostade ju givetvis en hel del pengar. För många är släktforskning en ganska billig hobby som enbart tar massor av tid i anspråk, på det sätt jag forskade så blev det en ganska dyr hobby, men jag tyckte det varr värt varenda krona!
Idag så använder jag framförallt olika tjänster på Internet för att släktforska plus en hel del olika cd-skivor som man får köpa ganska dyrt. Det är alltså inte billigare nuförtiden, men allt går snabbare och är ”enklare”.
Att släktforska är kul och spännande. Släktforskare finns det gott om och alla kan släktforska på sitt eget sätt. det finns några som anser att släktforskning är en exakt vetenskap, men där tycker jag det är svårt att hålla med eftersom du visserligen kan hålla dig till källorna och se till att det du forskar fram är korrekt och bekräftat av just dessa källor, men hur säkra är egentligen källorna?
Det finns teorier på att ungefär 10% av alla barn som föds i världen inte har den pappa de tror att de har. Mamman är ju oftast ganska svårt att ta fel på, men endast DNA-analyser kan med säkerhet visa vem som är pappa till ett barn. Och eftersom vi släktforskare sällan eller aldrig tillgriper DNA-analys i vår släktforskning så blir det inte en exakt vetenskap oavsett hur rätt det ser ut i kyrkböckerna och andra källor…
Men kul är det iallafall!
Besök gärna GenealogiQ – en virtuell mötesplats för släktforskare.
Diskussion - Kommentera